Finns det en koppling mellan talängslan och att ställa frågor i klassrummet?

Jag var på besök vid Malmö Universitet och gästföreläste idag. Det var en föreläsning om kommunikation i klassrummet för en grupp med blivande ämneslärare. Jag pratade bl.a. om förekomsten av frågor i klassrummet och bl.a. om talängslan. Däremot tog jag inte upp det möjliga sambandet som finns bland tonåringar. Jag tar tillfället här, och tar det från början.

Det finns mängder av frågor vi önskar att vi hade ställt i skolan.

Frågor är, som du kan läsa mer om i detta inlägg, vanligt förekommande i klassrum men det är oftast läraren som ställer frågorna. Inte eleverna. Denna tendens är som mest markant i slutet av grundskolan och i början av gymnasiet. Innan denna period ställer elever relativt få frågor men de ställer ändå frågor. När eleverna börjar bli vuxna blir frågorna mer vanliga igen. Det rör sig alltså om en tillplattad U-kurva. Unga kommer till grundskolan med många frågor, de tappar tendensen att fråga mot slutet av grundskolan och de får tillbaka tendensen att ställa frågor när de lämnar gymnasiet och börjar på högskola/universitet.

Talängslan, som du kan läsa mer om i detta inlägg, är enkelt förklarat en rädsla för att tala inför andra. Det kallas ibland för scenskräck men det händer oftare än specifikt på en scen. De som har dessa svårigheter utgör ca en femtedel av befolkningen men svårigheterna varierar i grad. Vissa tycker att det är jobbigt att tala inför en mycket liten grupp medan andra får svårgiheter när gruppens storlek överstiger 20 indivier (d.v.s. de flesta skolklasserna). Symtomen är ofta desamma som när man får panikångest eller blir riktigt rädd. Vanligtvis upplever man bultande hjärta, illamående, huvudvärk, yrsel, svettningar och en rödflammande hud.

Vid talängslan hamnar allt fokus på symtomen och inte på det man ska säga eller göra. På grund av denna felriktning av uppmärksamheten gör man ofta dåligt ifrån sig när man ska tala inför andra. Lärandet blir också eftersatt i de sitautioner då man ska redovisa inför andra. När man upplever de jobbiga symtomen är man så upptagen av dessa att man inte hör vad andra pratar om. En av poängerna med redovisningar är att man dels ska lära sig om det man själv har fördjupat sig i men också att man ska få del av vad andra har fördjupat sig i. Det senare kan gå helt förlorat.

Talängslan är inte detsamma som att vara blyg. Vissa som lider av talängslan är blyga men lika många är det inte. Man kan därför inte utgå ifrån att de som verkar blyga har problem med talängslan. Problemen med talängslan är inte så utbredda och kraftiga när barn börjar i skolan. Problemen växer till sig och är som svårast i slutet av grundskolan och i början av gymnasiet. Då vill eleverna helst inte märkas av för att slippa prata inför andra. De gör sig så osynliga i klassrummet det går. I slutet av gymnasiet och in i vuxenlivet brukar problemen med talängslan klinga av.

Vi har alltså två parallella fenomen som har sin botten respektive topp under samma period i livet. Det är ingen forskare som har uppmärksammat denna koppling, mig veterligen, varför det är svårt att uttala sig om det finns en faktisk koppling eller om det är ett intressant sammanträffande. Elever som kollektiv ställer som minst antal frågor när de som kollektiv upplever mest talängslan. Är det för att många lider av talängslan som de inte ställer frågor? De vet ju vid det laget att de kan få följfrågor som de delvis själv får besvara vilket gör att de behöver prata en hel del.

En kvalifiserad gissning är att utbredningen och intensiteten av talängslan kan vara en orsak till att frågorna minskar under den specifika perioden. En annan tänkbar faktor är att eleverna är i tonåren och det är en period av hög självmedvetenhet. Då står det klart för de flesta att det är viktigt hur man framstår i andras ögon. Man vill t.ex. inte framstå som okunnig och dum. Att ställa frågor kan tolkas av andra som att man är okunnig. Varför ska man annars ställa frågor? Detta i sin tur kan hänga samman med att tonåringar gärna tror att de kan en massa. Då ska de inte ens behöva ställa frågor.

Denna tendens hos tonåringar, att de inte ställer frågor, att de inte vill tala alltför mycket om saker de inte kan och att de vill ge sken av att de kan "allt", ger omgivningen en signal om en ointresserad attityd. Om denna attityd beror på talägslan får man bemöta den på ett sätt. Om den beror på att individen är en självmedveten tonåring får man bemöte attityden på ett annat sätt.

Ibland upplevs det som tas upp i skolan som väldigt ointressant.

Man kan hantera talängslan genom olika tal- och visualiseringsövningar. Talövningarna sker i mindre grupper. Man kan hantera självmedvetna tonåringar genom att ge dem mycket uppmärksamhet. I det senare fallet räcker det inte att tonåringen får prata mycket om det hen "vet" medans andra lyssnar. Skolan ska ju utmana och utveckla individen. Mindre fördjupningsprojekt inom en bred ämnesram där eleven själv får välja inriktning kan vara ett sätt.

Även om många likt mig tycker att tonåren var svår att genomleva, är svår att forska om och är svår att bemöta i skolan finns det något befriande i tonåringars vilja att förändra och ifrågasätta. Använd det som drivkraft.

Som en kort sammanfattning tror jag att det låga antal frågor som tonåringar ställer i skolan och den utbredda talängslan som tonåringar upplever i skolan hänger samman. Det troliga är att tonåren i sig, med en hög grad av självmedvetenhet, är den främsta förklaringen till att de sammanfaller.

Ledarskap, Lärande och Kommunikation

Om att leda lärande genom kommunikation

Finns det en koppling mellan talängslan och att ställa frågor i klassrummet?

Andra inlägg

Välkommen till

Nyhetsbrev

Senaste blogginläggen

Länkar