Intentionalitet

Intentionalitet är ett spännande fenomen som vid första anblick verkar så simpelt att vi inte ens ägnar det en tanke men ju mer vi tänker på det desta mer komplext framstår det. I denna mening bakade jag in två av de centrala aspekterna av intentionalitet. Vad vi ägnar våra tankar och hur något framstår. Utgångspunkten är vad som ofta kallas det intentionala objektet. Om jag tänker på en blå vas är vasen det intentionala objektet därför att vasen är vad jag ägnar mina tankar åt just nu. Om jag skulle tänka på en tallkotte skulle denna bli mitt intentionala objekt. Det intentionala objektet är vad som upptar mina tankar i nuet. Detta intentionala objekt framstår också på ett särskilt sätt. Det blir ganska uppenbar om vi skiftar från att tänka på en blå vas till att tänka på en tallkotte och tillbaka till vasen igen. Upplevelsen av dessa båda objekt är olika. I det ögonblick jag tänker på vasen finns det något vasigt över min tanke och i det ögonblick jag tänker på kotten finns det något kottigt över min tanke. Om du har hängt med i detta resonemang har du förstått en grundläggande idé med intentionalitet: vad som upptar min tanke just nu och hur det framstår för mig.

Tänk dig nu följande: Du tänker inte på en vas utan du tänker på vad jag tänker på och hur det skulle framstå för mig om jag tänkte på en vas. Är det ens möjligt att någons intentionala objekt utgör vad som finns i någon annans tanke? Svaret är ja. Det kallas intentionalitet av andra graden eller av andra ordningen. Detta ligger till grund för vår förmåga att uppfatta vad andra uppmärksammar. Barnet på bilden tittar på den vuxna kvinnans blick. Han tänker att hon ser ut att titta på klossarna framför henne. Det kvinnans tankar är upptagna med är klossarna som det intentionala objektet. Han inser då att de båda har samma intentionala objekt, närmligen klossarna. De upptar bådas tankar just där och då. För att pojken ska förstå att de upplever nästan samma sak måste han kunna föreställa sig kvinnans mentala inre för en stund och sedan jämföra det med sitt eget inre. Om man ska vara riktigt petig så ser de inte objektet från samma vinkel och därför kan de inte ha exakt samma upplevelse men deras tankar är upptagna av samma objekt.

Som så ofta när något har en filosofiska karaktär finns det inte en sida av ett fenomen. Den andra sidan har att göra med ytterligare en betydelse av ordet intentionalitet. Det betyder även att ha en avsikt eller att ha en intention. Dessa båda betydelser har kopplingar till varandra. Om jag tycker att det börjar bli lite mörkt i rummet så kan jag tänka att jag borde gå och tända lampan. Det betyder att jag behöver resa mig upp, ta ett par steg och trycka på strömbrytaren. I det ögonblick som jag tänker att jag ska tända lampan har jag en avsikt. Denna avsikt är för student också mitt intentionala objekt eftersom det är detta som upptar mina tankar. I det ögonblick som jag sträcker fram handen för att trycka på strömbrytaren har jag två intentionala objekt. Det första är tanken att slutföra min avsikt. Det andra är synen av min hand som närmar sig strömbrytaren och slutligen trycker på den. Vissa anser att det inte går att ha mer än ett intentionalt objekt men i detta exempel verkar det gå.

Föreställ dig nu att du och jag sitter i samma rum och det har just blivit så mörkt ute att vi får svårt att se. Jag tänker att jag ska tända lampan men precis innan jag har hunnit resa mig upp ser jag att du rör dig i riktning mot strömbrytaren. Eftersom ingen av oss har sagt något kan jag inte veta varför du rör på dig men jag gissar att din avsikt är att tända ljuset. Det som upptar mina tankar i det ögonblicket är din avsikt. Jag tänker alltså inte på vad som händer i mig utan vad jag tror händer i dig. Med spänd förväntan följer jag dina rörelser för att se om du faktiskt kommer att tända lampan som jag anar. När du tänder lampan står det klart för mig att du hade samma avsikt som mig men det var du som fullföljde avsikten genom handling.

När vi nu vet att det som upptar våra tankar både kan vara (1) våra egna avsikter och handlingarna som uppfyller avsikterna lika väl som (2) andras avsikter och handlingarna som uppfyller dessa, kan man börja röra sig mot kärnan i de mänskliga förmågorna. Nästa steg är att koppla på kommunikation och lärande. Jag har av erfarenhet lärt mig att andra verkar agera i enlighet med deras avsikter. När det blir mörkt kan jag nu testa om det är möjligt att kommunicera min avsikt så att någon annan utför den. Jag säger: "Kan du tända lampan, är du snäll?". Du uppfattar avsikten med min fråga, reser dig upp och tänder lampan. Jag har nu lärt mig att om jag kommunicerar på ett visst sätt förstår du min avsikt och utför det som jag önskar. Var detta nu så märkvärdigt? Ja, det är faktiskt mer komplext än vad vi tror. Saken är den att frågan som jag formulerade är ställd på ett indirekt, ganska vagt, sätt som egentligen betyder att jag undrar om du har förmågan att tända lampan och är vänlig nog att göra det. Ditt enkla svar skulle kunna vara: "Ja". Ja, du kan men du orkar inte. Du tolkar ändå avsikten bakom frågan som att jag vill att du ska tända lampan, inte svara på om du har förmågan att tända lampan.

Vi kommunicerara avsikter och vi lär oss hur vi ska hantera egna och andras avsikter för att ta oss fram i livet. Kontentan av detta är att:

vi huvudsakligen kommunicerar avsikter och försöker tolka varandras avsikter för att hålla igång en smidig konversation.
vi huvudsakligen lär oss sådant som vi själva avser att lära eller genom att uppfatta vad andra avser.

Den andra punkten kan redas ut ytterligare. Det finns nio varianter av lärande i förhållande till avsikter.

1. Jag avser att lära mig något särskilt

2. Du avser att lära dig något särskilt

3. Jag avser att lära dig något särskilt

4. Du avser att lära mig något särskilt

5. Jag uppfattar vad du har för avsikt att lära dig

6. Jag uppfattar vad du har för avsikt att lära mig

7. Du uppfattar vad jag har för avsikt att lära mig

8. Du uppfattar vad jag har för avsikt att lära dig

9. Vi har för avsikt att lära tillsammans

Variant 1 och 2 innebär att vi har våra tankar riktade på det vi själva försöker lära för stunden. Intentionalitet av första graden.

Varianterna 3 till 9 innebär att vi måste involvera intentionalitet av andra graden. För att jag t.ex. ska kunna uppfatta vad du försöker lära mig behöver jag se din avsikt bakom det du säger och gör. På det viset blir det lättare för mig att lära med din hjälp.

Det sista steget man kan ta innan det blir för komplext är att vi lär och lär ut baserat på vad vi tror att andra redan känner till. Om jag kan en massa om fjärilar men jag samtidigt vet att du också kan en massa om fjärilar finns det ingen anledning för mig att försöka lära dig något om detta ämne. Vi försöker lära ut och informera andra baserat på vad vi tror att de känner till och inte känner till. På motsvarande sätt kan du tänka, Mikael kan en del om kommunikation så jag borde fråga honom om en sak jag har funderat på. Genom att utgå ifrån vad vi tror att andra känner till använder vi dem som resurs för vårt eget lärande.

Intentionalitet är grundläggande för både kommunikation och lärande. Samtidigt förbinder intentionalitet kommuikation med lärande. Intentionalitet är en nyckelegenskap för oss människor. Om man förstår intentionalitet i sin fulla bredd förstår man mycket om vad kommunikation respektive lärande är.

Även om detta framstår som filosofiskt spånande från min sida har jag baserat mitt resonemang på mina två böcker om kommunikation respektive lärande. Dessa är i sin tur baserade på massiv forskning som stödjer denna bild av människan som en intentionell varelse.

Har du tänkt i liknande banor? Var detta ett nytt sätt att se på kommunikation och lärande för dig? Anser du att detta synsätt är orimligt? Dela gärna med dig av dina funderingar.

Ledarskap, Lärande och Kommunikation

Om att leda lärande genom kommunikation

Intentionalitet

Andra inlägg

Välkommen till

Nyhetsbrev

Senaste blogginläggen

Länkar